Diagnos
Hur diagnostiserar veterinären min hunds öronproblem?
Det kan vara en svår och tidsödande process att diagnostisera den underliggande orsaken till ett öronproblem. Det är viktigt att inte bara behandla symtomen med örondroppar, utan att gå till botten med vad som orsakat dessa.
Din veterinär kommer att noggrant sätta sig in i din hunds sjukdomshistoria. Tänk gärna igenom följande innan besöket:
- Kliar sig din hund enbart i öronen eller finns det andra delar på kroppen där den kliar, biter eller slickar sig?
- När upptäckte du att hunden fått problem? Är de konstant lika eller går besvären upp och ner? I så fall när är det som värst?
- Hur mår din hund generellt – aptit, törst, motionstolerans?
- Står din hund på någon behandling eller har den tidigare behandlats med något, örondroppar eller annan medicin?
- Simmar din hund ofta? Eller badar/duschar du hunden regelbundet?
- Vad äter din hund?
Har du några andra husdjur? Har de eller någon i familjen hudproblem eller klåda?
Det finns detaljer i din hunds sjukdomshistoria som kan hjälpa din veterinär att hitta rätt underliggande orsak, till exempel om din hund har säsongsbetonade öronproblem, kan orsaken vara en allergi mot något i hundens omgivning.
Hudutredningsformulär
Veterinären kommer att göra en noggrann klinisk undersökning för att bedöma hundens övergripande hälsa, men också titta närmare på hud och öron efter parasiter eller tecken till infektion.
Veterinären kommer att titta ner i din hunds öron med hjälp av ett otoskop och det kan vara nödvändigt att göra flera kompletterande tester för att kunna diagnostisera exakt vad som ligger bakom hundens öronproblem.
I de flesta fall måste veterinären ta ett prov från örats sekret för att undersöka materialet mikroskopiskt, en process som kallas cytologisk provtagning. Det hjälper veterinären att identifiera eventuella parasiter och om det finns mikroorganismer som bakterier och jästsvamp som orsakar infektion. Det cytologiska utseendet kan avgöra vilken behandling som passar bra för just din hunds öronproblem.
Ibland väljer veterinären att komplettera den cytologiska undersökningen med en bakterieodling och en resistensbestämning. Man skickar då ett prov till ett laboratorium där man undersöker bakterietillväxt, men också utför test för att undersöka vilka antibiotikum bakterierna är känsliga för. Testet möjliggör att man väljer rätt antibiotikum för rätt bakterie för att minska risk för resistensutveckling och följdproblem. I många fall är antibiotika inte nödvändig utan man kan behandla bakterieinfektionen med desinficerande produkter.
